Vem är du? Vem är jag? Levande charader?

Hur är det egentligen...
Vad är äkta? Vem kan man lita på? Finns det någon som verkligen är sig själv eller spelar vi alla samma spel? - Det sociala spelet.

Jag är väl medveten om att uppför mig på ett visst sätt när jag är bland vissa personer och på ett annat när jag är med andra. Jag uppträder till exempel inte på samma sätt när jag träffar min mormor som när jag är med tjejerna. Jag talar inte på samma sätt till mina föräldrar som till lärare och så vidare. Det faller sig liksom naturligt så. Men finns det någon del av mig som skulle vara mer äkta?

När kan jag egentligen säga att jag är mig själv?

Alla vet att när man träffar någon man tycker om aktar man sig oftast lite extra noga för vad man gör och säger. Man oroar sig många gånger över hur man ser ut och så vidare. Alla vill vi ju göra ett gott intryck. Hoppfull om att den personen inte ska se rakt igenom dig sitter du på helspänn och gör ditt yttersta för att framstå som självsäker, framåt, positiv och allt det där... Kanske är det just då du lättast blir genomskådad? Och blir det inte mer pinsamt med en misslyckad övertygelse om att man är någon annan än sig själv, än att vara öppen med sina brister redan från start? - Självfallet!

Men det är även mycket lättare sagt än gjort och jag har svårt att tro att just detta beteendet kommer att ändras

Men för att återkomma till frågan: När är man egentligen "sig själv"?
Självklart har vi alla olika sidor. Beroende på tillfälle och sällskap framhäver vi den/de sidor som vi tror är mer passande. Visst är det så?
Men... de tillfällen då vi inte känner oss bekväma och iklär oss en roll för att inte bli genomskådade - det är då vi slutar vara oss själva, tycker jag.

När man känner sig bekväm i en situation, det är då man vågar vara sig själv - det är då jag är jag.