Snön har äntligen kommit, till min stora glädje :). Hoppas att den ligger kvar till jul, men det kanske är lite mycket begärt?
Nu är tiden här; då familjer samlas för att tillsammans njuta av julefriden. Men tänk på de som inte har någon familj. Tänk på de som är helt ensamma. För dem måste julen vara en förfärlig tid. För vad julen handlar om är gemenskap, värme och kärlek. Tänk att inte få uppleva detta...
Tänk på mannen som lever som gatumusikant i pissetunneln i Nordstan. Vad gör han på julafton? Jag är inte ute efter att ge någon dåligt samvete för att man har det bra. Jag vill bara försöka få var och en att stanna upp mitt i julruschen för att inte glömma bort vad som egentligen betyder något, vad som egentligen är viktigt. Många skriver meterlånga önskelistor och känner press och stress inför julklappshandeln. Behöver det egentligen vara så?
Visst är det roligt med paket, men det är tiden spenderad med de som vi bryr oss om och den mysiga stämningen som vi egentligen bör ta fasta på; det som egentligen betyder något. För vad vore alla presenter i världen i utbyte mot kärlek? Ingenting.
Ta inte vardagen för given. Jag vet att jag har lätt för att göra det; det tror jag även att många andra har. Vi har det så bra, men är inte fullt medvetna om det. Detta är något som jag tänker försöka jobba på under 2008 års juldagar. För oftast är det först vid det tillfälle då något tas ifrån oss som vi inser hur mycket det faktiskt betyder.
Nästa fredag är det slut på allt vad skola heter och då inleds jullovet! :)
Njut av julen och allt som hör därtill: Glögg, pepparkakor, lussekatter, julskinka, julmust, jansson, sill, köttbullar, prinskorv, ljusstakarna, julsångerna, granen, kulorna, glittret, kalle anka, brasan, paketen, familj, vänner, tomten, snön? - Ja allt som ni förknippar med julen. - Det är iaf vad jag tänker göra!:)
Och med risk för att låta nördig vill jag även påminna folket om att det är idolfinal ikväll. Så ikväll blir det mys med räkor och idol för min del!:)
Sara Anderson,
fredag 12 december 2008
söndag 7 december 2008
Jag vågade. Äntligen tog jag steget efter en lång tids tvekan. I fredags opererade jag tån. Sedan september har jag haft besvär med nageltrång. Korkad som jag är fortsatte jag träna, ha på mig hårda ballerinaskor, och jag som trodde jag hade passerat trotsåldern?
Två månader senare kom jag till insikt, efter evigt tjat från vänner och familj. Det var först när min ingifta faster som är distriktsläkare sa till mig att det var tid för operation som jag verkligen förstod att det inte fanns någon annan utväg. Jag måste säga att det tog emot när jag lyfte på luren och ringde ner till Floda vårdcentral för att boka in en tid, men så här i efterhand är jag glad att jag till slut tog steget.
Jag var näst intill spyfärdig när jag och mamma åkte till vårdcentralen i fredags morse(Ja, min mamma följde med mig och ja, jag är 18 år). Väl i väntrummet blev nervositeten allt påtagligare. Jag har nog aldrig känt mig så illa till mods när någon sagt mitt namn. Efter ett kort samtal med läkaren gick vi in i operationssalen. Jag la mig på sängen och nu skulle det bedövas! I taket hade de satt upp en plansch. Väldigt underligt motivval tycker jag:). Det var en man med bar överkropp som flög över en äng. Que? haha. Trots att bedövningen gjorde ont, kunde jag inte annat än skratta där jag låg och iakttog den flygande mannen. Snygg ryggtalva hade han iaf, alltid nåt!
Det sjuka var att jag hörde så väl hur de klippte i tån, men jag kände ingenting!
Innan jag visste ordet av, var de klara. Efteråt sa den väldigt snälla sköterskan att hon var tvungen att trycka ganska hårt med en kompress för att stoppa blödningen. Hårt? tänkte jag. Du nuddar ju bara vid tån. Det hela känns fortfarande overkligt för mig. Men nu är det gjort och jag hoppas på att komma igång på riktigt med träningen i veckan. Har verkligen saknat det! Häromdagen såg jag en man springa när jag åkte med pappa i bilen och jag har nog aldrig känt så stor lust att komma ut o springa i regnet som jag gjorde då.
Nu börjar en ny vecka igen, med plugg(som vanligt),omhändertagning av tån(för det har jag ju inte gjort i två månader drygt), träning? ja, vi kan ju hoppas iaf!
På lördag hoppas jag iaf att tån har läkt för då blir det utgång! Den utgången som jag hade planerat in men aldrig fick i fredags..
Ciaociao
Sara Anderson,
Två månader senare kom jag till insikt, efter evigt tjat från vänner och familj. Det var först när min ingifta faster som är distriktsläkare sa till mig att det var tid för operation som jag verkligen förstod att det inte fanns någon annan utväg. Jag måste säga att det tog emot när jag lyfte på luren och ringde ner till Floda vårdcentral för att boka in en tid, men så här i efterhand är jag glad att jag till slut tog steget.
Jag var näst intill spyfärdig när jag och mamma åkte till vårdcentralen i fredags morse(Ja, min mamma följde med mig och ja, jag är 18 år). Väl i väntrummet blev nervositeten allt påtagligare. Jag har nog aldrig känt mig så illa till mods när någon sagt mitt namn. Efter ett kort samtal med läkaren gick vi in i operationssalen. Jag la mig på sängen och nu skulle det bedövas! I taket hade de satt upp en plansch. Väldigt underligt motivval tycker jag:). Det var en man med bar överkropp som flög över en äng. Que? haha. Trots att bedövningen gjorde ont, kunde jag inte annat än skratta där jag låg och iakttog den flygande mannen. Snygg ryggtalva hade han iaf, alltid nåt!
Det sjuka var att jag hörde så väl hur de klippte i tån, men jag kände ingenting!
Innan jag visste ordet av, var de klara. Efteråt sa den väldigt snälla sköterskan att hon var tvungen att trycka ganska hårt med en kompress för att stoppa blödningen. Hårt? tänkte jag. Du nuddar ju bara vid tån. Det hela känns fortfarande overkligt för mig. Men nu är det gjort och jag hoppas på att komma igång på riktigt med träningen i veckan. Har verkligen saknat det! Häromdagen såg jag en man springa när jag åkte med pappa i bilen och jag har nog aldrig känt så stor lust att komma ut o springa i regnet som jag gjorde då.
Nu börjar en ny vecka igen, med plugg(som vanligt),omhändertagning av tån(för det har jag ju inte gjort i två månader drygt), träning? ja, vi kan ju hoppas iaf!
På lördag hoppas jag iaf att tån har läkt för då blir det utgång! Den utgången som jag hade planerat in men aldrig fick i fredags..
Ciaociao
Sara Anderson,
måndag 1 december 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)